det trycker över bröstet, kroppen värker. jag önskade att smärtan var borta men den kom tillbaka. orkar ingenting längre, vill bara ligga, sova. vet inte vad som händer. måste vara hormonerna som spelar med mig. känns precis som för många år sen när allt började. trodde aldrig att bäbin kunde utlösa samma sorts smärta och osäkerhet igen. har gått igenom det en gång och ska klara det en gång till. bara känslan inte håller i sig längre. det är svårt att se det ljusa i livet, blicken är tom. förstår inte att jag tvingade iväg mig till bollnäs idag. helt slut i kroppen. vill hem och sova. vill bort, långt härifrån. jag har svårt att känna mig älskad och behövd och jag vet att jag kan låta sur och butter men det enda jag vill är att få känna mig behövd, få känna att livet är värt att leva. det vore så lätt, bara ett snitt. men det finns ett stort problem. min kropp är inte bara längre jag utan en till. vill bli en bra mamma men nu känns allt hopplöst. varför skulle jag kunna vara bra för någon ? jag trodde aldrig att ett nytt liv kunde få mig så osäker på mig själv. jag ångrar inte mitt val, absolut inte. men det känns som att många tvivlar på att jag kommer kunna ta hand om bäbin och då tror även jag det. känner mig så ensam i det här. vill känna att jag betyder allt för någon. eller iaf betyder lite för någon. att få känna sig lycklig, det var länge sen. riktigt, riktigt lycklig. finns många fina minnen men alla försvinner när nedstämdheten kommer. vill må bra, vill känna mig behövd.